Jag hade en lärare som en gång frågade
-Vems tid är viktigast?
Är det din tid eller är det min tid?
Frågorna ställdes till en klasskompis som kom några minuter för sent till lektionen vi skulle ha. De har dröjt sig kvar genom livet sedan gymnasietiden då jag först hörde dem, och med jämna mellanrum poppar de upp.
Vems tid är viktigast egentligen? Självklart tycker jag att min tid är viktig. Men samtidigt tar jag ju tid från någon annan när jag kommer sent och den andre har fått stå och vänta på mig... Och den som står och väntar tycker förmodligen att dennes tid är viktig.
Nu vet jag med mig själv att jag är obotlig (?) tidsoptimist, så jag kommer för det mesta prick på klockslaget där jag ska vara. Det händer titt som tätt att jag stressar fram som en galning, att jag inte har den minsta felmarginal för att något kanske skulle hända längs vägen. Detta leder i sin tur till att jag kan känna mig ännu mer stressad när det händer något jag inte planerat längs vägen. En ond cirkel med andra ord. Ofta slänger jag mig i bilen samtidigt som jag ringer den jag ska träffa, säger att jag kan bli sen, fast ganska ofta är jag framme prick på minuten.
Sedan finns det ju en annan aspekt på att alltid komma för sent eller att man inte hör av sig om man skulle vara sen... Tänk OM det skulle hända något längs vägen - då är det ju ingen som börjar undra vart man är. Jag kanske kört av vägen, men ingen börjar undra, bryr sig eller blir orolig över att jag inte kommit fram för det är ju som vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar